Jag heter Malin och är arton år. Jag bor i Stockholm med familj och hundar. Mycket av min tid stjäls till gymnasiestudier, jag har nu avverkat halva min gymnasietid på det samhällsvetenskapliga programmet. Jag är ganska ambitiös, men väldigt omotiverad. Det finns så mycket annat som jag värderar högre!

 

Hundintresset har alltid funnits där, och har växt mer och mer med åren. När jag var nio år kom Ina in i familjen, och med henne kom jag ut på brukshundklubben och började fördjupa mig mer i hundar och hundträning, jag förkovrade mig i varenda hundbok jag kom över. Någon gång när jag var tretton kom jag för första gången i kontakt med klickerträning. Jag började använda klickern i min träning, och därifrån har jag utvecklats i min klickerträning till att i dagsläget använda klickertänket i så gott som all min hundträning.

 

Drömmen om en till hund kom smygandes, och det blev en mer och mer seriös tanke. Mot alla odds fick jag under hösten 06 äntligen godkännande, och det var då jag köpte Angie. Med henne ligger fokuset till att börja med på tävlingslydnaden, jag kan nog med rättvisa kallas en lydnadsnörd. Parallellt med lydnaden spårar vi lite grann, och senare finns även planer för jaktapportering. Jag älskar att träna hund, och är en riktig träningsnarkoman! Jag tycker även att det är väldigt roligt att försöka guida andra i deras träning, kanske att det blir en instruktör av mig tillslut.

 

 
 

Ett intresse som också funnits från början är tecknandet. Under 2005 fick jag min första förfrågan om att teckna av någon annans hund på beställning, och efter det har jag fått fler uppdrag, vilket jag tycker är väldigt roligt! Jag tecknar främst i blyerts och tusch, men målar även olja. Jag går målarkurs i oljemålning i vuxenskolans regi, vilket är väldigt givande. I övrigt är jag självlärd.

 

Jag sjunger i kör och fotograferar. Våren 2007 köpte jag en digitalkamera, och plötsligt var fotografering något helt annat! Kameran löd, och man kunde påverka hur bildresultatet blev. Som i det mesta annat är jag perfektionist och nöjer mig bara med det bästa. Därför har min kameraväska kommit att vara värd en hel del, i alla fall i fattiga tonårsmått mätt. Jag hoppas att jag kommer fortsätta utveckla mitt  fotograferande.


Vad som händer sen har jag ingen aning om.

Mer om mitt hundliv kan du läsa om i min dagbok.