 |
|
Ina kom in i familjen som 1,5-åring. Jag var nio då, och hade alltid velat ha hund. Ina har nog varit en väldigt bra första hund för mig att lära mig på - lättlärd och lätt i övrigt, inte direkt envis eller så. Dock är, och framförallt var, hon väldigt lättstressad, något som har varit väldigt jobbigt och irriterande, men som också har medfört att jag lärt mig en hel del om stress och hur man kan handskas med det.
Ina har verkligen varit min ”försökskanin”, hon har tränats med diverse olika bättre och sämre metoder som jag har gått igenom genom åren.
Det var med Ina som jag först äntrade brukshundklubben, första gången med en hund som drog som en tok och inte lyssnade på sitt namn.
Men nu, efter massor av besök på brukshundklubben är hon istället en hund som vet att ”det är på plan det händer”, där är hon allt som oftast väldigt glad och koncentrerad.
Jag och Ina har mest tränat lydnad, upp till klass 1-nivå, men också en del freestyle, innan ryggproblem satte stopp för träningen, sen har vi inte riktigt kommit igång igen. Ina har varit väldigt vek, och vid minsta grymtning från mig har hon blivit alldeles låg och ingenting har funkat längre. Den hunden finns knappast längre. Ina kastrerades nämligen hösten -06 pga. livmoderinflammation, och har genomgått en otrolig personlighetsförändring!
 |
Visst är hon fortfarande ganska vek, men har mycket mer ”skinn på näsan”, och har t.o.m. blivit lite envis och har fått en egen vilja på ett annat sätt. Dessutom har hon blivit väldigt matglad, vilken jag bara ser som positivt!
Fram till sju års ålder var Ina frisk jämt, men efter det har hon haft diverse olika sjukdomar. Det har varit oförklarliga ryggproblem och hältor, sönderkliande som berodde på någon sorts allergi, livmodersinflammation, juvertumörer och några omgångar med öroninflammation. Dessutom är hon rädd för smällare och åska. Dock verkar hon väldigt seglivad, och överlever allt utan några men!
|